Det som gör mig gladast när jag kliver in i min lägenhet är att se mina gröna växter hur de växer och blir vackra :) att de helt enkelt vill blomma ut i min närvaro :) för när jag bodde hemma så dog de hela tiden..

Att se vackra ting är nog det som piggar upp ens själ mest och gör en lugn inombords. Tog ut cyklen på en runda för första gången på länge (mkt pga av att jag skulle åka o handla) och njöt av hur vinden omslöt en och hur det kändes hur man bara flög eller hur man nu ska förklara det, men man slapp anstränga sig, bara låta benen spinna på i lugn o ro och låta hjulen rulla. Så befriande :)

Stannade till vid stadskyrkans kyrkogård och gick in, det var mäktigt, för det var så lugnt, ingen som sprang runt omkring utan bara lugn o ro. Det var så länge sen man hade den känslan när man gick in på kyrkogården.

Men största var nog kyrkan som grep tag i mig, hur vacker den verkligen var och hur den utstrålar tro och Guds hus. Jag har aldrig känt så men det är ju huset som Gud bor i, det är så mäktigt för det är just dit människor går för att fråga om Gud verkligen finns och om det finns någon mening med livet?

Nu menar jag inte att Gud inte bor i andra kyrkor, utan för mig var det en stund av förundran. Eftersom jag inte har haft respekt för svenska kyrkan utan bara vänt dem ryggen. Men idag förstår jag allt. Och varje gång jag ser kyrkan så känner jag en sådan kärlek till Gud.

I min förundran och stillhet så hörde jag viskningen Paulus..gång på gång namnet Paulus och jag tänkte ja det var väl han Gud valde ut som skulle vara den som byggde upp församlingarna, men när jag kollade i bibeln nu så visade det sig att i Matteus 16:16-19 16 Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son." 17 Jesus sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. 18 Jag säger dig: Du är Petrus*, och på denna klippa* skall jag bygga min församling, och helvetets* portar skall inte få makt över den. 19 Jag skall ge dig himmelrikets nycklar* Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen."

Ja att det var Simon Petrus som var den som Gud hade valt ut men vem var nu Paulus och jag kollade i bibelns register och jag fann i Apost. kapitel 13 och framåt om man läser om honom att han var en missionär/ predikant/lärljunge som åkte runt och spred runt evangeliet. 

För många låter detta konstigt, men jag tror att Gud kan visa eller uppenbara på olika sett, vilken plan han har för var och en och att jag just fick min uppenbarad. Jag kände nämligen igen mig i Paulus.

Kanske inte att jag ska åka runt och sprida evangeliet det vet jag inte, men att det var ännu ett steg och förståelse varför jag ska bege mig till Stockholm för att gå bibelskola i höst, för att lära mig Guds ord. För Paulus undervisades  innan han begav sig ut.

Jag och många andra människor gör många olika saker som vi inte förstår oss på egentligen, mycket pga att vi inte har fått det bekräftat av Gud att det är vår kallelse. 

Jag studerar nämligen mycket bibeln och snappar upp en hel del och kan sitta och skriva ihop en del texter, många kallar det en predikan. Andra dansar eller sjunger eller är duktiga på att dela guds ord med folk runt omkring (små predika lite). 

Men vi tar det inte på allvar och använder oss inte av det i stora helheten. 

Jag önskar att vi började göra det, varför gömma det vi känner att vi har fått, varför vara oroliga och skygga när vi kan fråga Gud om det är det han vill att vi ska göra. Varför stanna när vi kan blomstra? Varför låta en växt sluta växa när vi kan göra så att det förökar sig och gör sig ännu större och ännu mer användbar. Varför låta något sluta växa och få vara på en vanlig nivå?

Gud jag kan inte helt svaret på detta hur vi verkligen ska börja men jag vet när jag vänder mig till dig så kommer du att ge mig ditt svar, så jag ber dig att du visar mig och många fler vilken vår kallelse är i våra liv eller under en period i våra liv. Även i en liten ålder istället för i en fullvuxens ålder. Visa oss och hjälp oss att växa. Amen

Jag har ett minne av när min farfar ifrån Polen tog med mig ibland på cykelrundor.

Han hade nämligen en cykelkorg som man kunde sitta i och som var gjorde att man blickade framåt istället för att man kollade på honom. En härlig o bekväm cykelkorg, kommer ihåg hur man satt där som i en vanlig bebisgunga och dinglade med benen.

Iaf, en runda kommer jag ihåg som starkast var när vi efter mkt hälsande på grannar och bekanta cyklade emot tågrälsen ( detta var alltså ute på landet i en liten by) och där det var fullt med Vallmoblommor. Jag kommer ihåg hur jag tjöt av lycka och bara lyste av glädje, för jag tyckte det va så vackert med alla dess blommor.

Minnet av hur fascinerad man var när man kände på blomman som visade sig vara så skör när man bara nuddade bladen, men så stark när vinden blåste på dem. Har gjort ett starkt intryck på mig.

Efter den sommaren letade jag som en toking efter sådana blommor och tillslut fann jag en vit klänning med vallmo på.

Tyvärr passade den mig verkligen inte, men jag kom ihåg att jag var stolt när jag ställde mig på scenen den dagen i skolan och sjöng en låt. 

 Jag har inte alltid kommit ihåg vad detta betydde för mig förens nu idag, för många år senare.

Att den blomman är symbolik på styrka (iaf i mina ögon) att man kan vara skör o svag o samtidigt vara stark. Och att det är tillåtet att vara båda.

 För mig har det inte alltid varit självklart, att låta sig vara skör och svag, men det var något som Jesus påminnde mig nu om efter att jag drömde flera hemska mardrömmar inatt. Om det förflutna jag har gått igenom för 1 år sen. 

Så för alla er som är där ute som kämpar igenom tuffa situationer som relationer och vardagsproblem, så har man rätt att få vara skör, att släppa taget ibland och låta någon annan få göra jobbet istället. Det är nämligen viktigt att ha någon person nära som håller upp en och bygger upp en när man är som svagast och trycker inte ner en istället när man väl ger upp.

Idag har jag ingen kontakt med den personen eller min farfar men jag vet att båda minnena kommer finnas för evigt hos mig och kommer att påminna mig om vad som är viktigast i livet. Dock kommer farfar att vara det största minnet.

Så tack Jesus för att du visade mig detta minnet som jag så länge sedan hade glömt men som var så viktigt för mig.

O för alla mina vänner där ute, please ger mig inte en vallmo blomma i framtiden nu..utan de passar bäst ute i sin egen natur och i sitt minne där istället för i min trädgård eller i en vas.

Jeremia kapitel 29

11 Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp. 12 Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er. 13 Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta. 14 Ty jag skall låta er finna mig, säger HERREN. Jag skall göra slut på er fångenskap och samla er från alla de folk och alla de orter dit jag har drivit bort er, säger HERREN. Jag skall låta er komma tillbaka till den plats från vilken jag förde er bort som fångar.

MItt levebröd som får en att gå vidare utan att stanna o när man väl stannar så blöder hjärtat. 

Jag kan på ett sett känna den ångesten o vilsheten som judarna kände när de fördes bort ifrån sin stad Jeriko.

Men en känsla om hopp när man får höra dessa ord från Gud.

Även om det är mörkt och svårt och inte särskilt lätt där de var så visste de att de skulle bli räddade ifrån platsen, precis som de blev räddade ifrån Egypten. 

Gud ber dem tidigare att de ska ta en bit jord och föröka sig och fortsätta leva, tills den dag då Gud räddar dem.

Alltså Gud vill inte att man ska sluta leva när man kommer i svårigheter, ge upp nej utan fortsätta gå i gyttjan tills man kommer upp till stadig mark igen.

Jag själv har fått dessa orden men på ett annat sätt, jag sitter nämligen på en ort och försöker kämpa igenom det liv jag lever i nu. En fånge i sig själv har man blivit. Men Gud har sett mig och talat till mig att jag ska vidare mot en utbildning och där får hitta det som jag söker, min identitet och mitt livsarbete i den kallelse som jag har.

Och detta ska hända inom några månader.

Så det är mitt hopp, att veta att jag inte är ensam o att Gud ser vad jag egentligen går igenom som ingen annan ser eller förstår. O att tanken inte är att jag ska leva i det i resten av mitt liv.

För jag är så rädd att jag alltid kommer att vara sådan här. Leva i ångest.

Go kväll ^^ Såå skönt att äntligen får skriva igen ;) sitter med ipaden i knät som min fina vän har lånat ut till mig i väntan på att jag får tillbaka min dator! Det har varit en fin kväll o fin dag idag har gjort mkt men ändå lite o nu är jag super trött så tyvärr blir det bara detta jag skriver idag. Skriver imorgon sov gott kramar