Jeremia kapitel 29

11 Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp. 12 Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er. 13 Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta. 14 Ty jag skall låta er finna mig, säger HERREN. Jag skall göra slut på er fångenskap och samla er från alla de folk och alla de orter dit jag har drivit bort er, säger HERREN. Jag skall låta er komma tillbaka till den plats från vilken jag förde er bort som fångar.

MItt levebröd som får en att gå vidare utan att stanna o när man väl stannar så blöder hjärtat. 

Jag kan på ett sett känna den ångesten o vilsheten som judarna kände när de fördes bort ifrån sin stad Jeriko.

Men en känsla om hopp när man får höra dessa ord från Gud.

Även om det är mörkt och svårt och inte särskilt lätt där de var så visste de att de skulle bli räddade ifrån platsen, precis som de blev räddade ifrån Egypten. 

Gud ber dem tidigare att de ska ta en bit jord och föröka sig och fortsätta leva, tills den dag då Gud räddar dem.

Alltså Gud vill inte att man ska sluta leva när man kommer i svårigheter, ge upp nej utan fortsätta gå i gyttjan tills man kommer upp till stadig mark igen.

Jag själv har fått dessa orden men på ett annat sätt, jag sitter nämligen på en ort och försöker kämpa igenom det liv jag lever i nu. En fånge i sig själv har man blivit. Men Gud har sett mig och talat till mig att jag ska vidare mot en utbildning och där får hitta det som jag söker, min identitet och mitt livsarbete i den kallelse som jag har.

Och detta ska hända inom några månader.

Så det är mitt hopp, att veta att jag inte är ensam o att Gud ser vad jag egentligen går igenom som ingen annan ser eller förstår. O att tanken inte är att jag ska leva i det i resten av mitt liv.

För jag är så rädd att jag alltid kommer att vara sådan här. Leva i ångest.