Det finns många som inte har sagt ja fullt ut till Jesus... Många kan tycka det är en kamp att världen lockar mer än vad han gör, att ens dataspel, pojkvän/flickvän, bilen, modet eller festandet är mer viktigare han. Man går till och med så långt att man värdesätter det mer än Gud.

En av grund anledningarna är att man kan tycka att Gud har för många regler eller att han aldrig finns där riktigt, som svaren på ens böner aldrig når fram till en när man ber om dem.

Låt mig få dela av mina upplevelser av Gud genom mina första år.

 När jag var i tonåren så var jag inte kristen fullt ut för att jag ansåg att kristendomen handlade om för mycket regler och det där om att älska sin näste som sig själv och förlåtelse (förlåta sina fiender) var för mycket och för stort.

Så jag valde att leva mitt liv vidare o fördjupa mig mer i mig själv o att det vara bara gött att ha något o tro på..

 Jag trodde ändå att Gud skulle hjälpa mig med mina problem att livet blev lättare för han säger att han ska hjälpa en ju, men det blev aldrig så. Levde ändå kvar i mina bekymmer o brottningskamper som depression, självmordstankar, osäkerhet, hatet o såret i hjärtat som aldrig ville försvinna..

 Jag åkte på läger o gick i kyrkan när jag ansåg att jag ville, prioriterade mest sömnen, eftersom jag ansåg att det var ansträngande att gå till kyrkan. - Men varje gång jag var där så var min bön den same, förlåt mig och hjälp mig Gud.

Jag vände mig till Gud varenda gång på ett läger och hörde allt det där om att läsa bibeln att det var bra och hur viktigt andaktar var- Egen tid med Jesus.

  I mina kretsar levde vi dock i ett mellanting mellan religion och en levande relation med Gud, den som hade den levande relationen var ledarna och predikanterna. Vi själva fortsatte att leva som vanligt och hade samma tråkiga, taskiga attityd mot andra eftersom vi fortfarande var självupptagna och hade kvar våra hjärtan hos oss själva. Attityden var den att vi tänkte att bara om jag ber om förlåtelse så blir att bra igen och så blir livet bättre för hey jag har ju bett om förlåt!

 Vi kan ju alla se att det aldrig blev bra för vi sa aldrig förlåt med hela hjärtat utan bara ytligt som ett kort förlåt! och sen dansa vidare.. Vidare till ruta ett igen.

Vi alla frågade oss själva: Varför blir det aldrig bättre mitt liv? O var är Gud egentligen?

Svaret: Är att vi aldrig gav hos helt hän till Jesus, gav hela vårt hjärta och uppmärksamhet till honom.

Vändningen/Frälsningen: Min syster blev troende på ett läger o när hon kom hem så såg jag henne sitta ute på verandan och läsa i hennes bibel, hon till o med satt o studerade texterna i den. Jag själv fattade inte varför hon gjorde det o hur hon kunde tycka det var så intressant, men kan säga att det var min första inblick på hur en levande relation kunde vara, även hos en ungdom.

Andra intrycket var när jag mötte en kille som började dela hans upplevelse om hur Gud har och verkade i hans levande och han var så säker på det han sa och allt blev så levande. Inte bara den där torra bilden av en sträng Gud utan en kärleksfull Gud som brydde sig om en o som faktiskt också kunde tala till en.

Tredje var mitt egna möte med Jesus, - Mars månad 2012.

 Det var där det slog mig att Wow Jesus älskar verkligen mig och det handlar bara om en relation o inte bara regler o krav. Jag såg allt det kristna på ett nytt sätt.

* Din relation, vår relation handlar bara om att bli älskad av Gud och att älska honom. Det står i boken Mika (i bibeln) kapitel 6, vers 8 - " Han har kungjort för dig o människan vad gott är, Vad begär väl Herren av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud"

- Så vad fann jag vid mitt möte med Jesus?

Att jag var älskad, betydelsefull att om jag omvände mig helt så tog han bort alla mina mörka tankar, hatet, han helade mina djupaste sår som ingen människa kunde nå, inte ens min mamma/psykolog eller ens pojkvän. Bara Jesus kunde nå mina sår och han nådde dem.

Så mitt liv tog en vändning, jag börjde läsa bibeln som jag tyckte annars var en tegelsten, lyssnade på predikningar både på datorn och i kyrkan. O jag började höra hur Jesus gång på gång började viska till mig: "Jag har har en plan för dig, ända sen du var i moderlivet o till o med innan dess, visste jag vem du var och vad du är skapad till. Jag känner till dig och jag älskar dig"

I o med att jag fann att han sa det så började jag ivrigare att läsa hans texter och förstod att det var i dem som jag kunde finna olika riktningar i livet som man kan leva i o då menar jag yrken o gåvor!

Jag läste om olika människor hur de levde sina liv, deras vardag/relationer/felsteg/ o hur gud använde dem och hur högt han värdesatte dem.

-Jag har förstått idag att Bibeln är verkligen en skatt! O jag är så tacksam att jag har fått lära mig allt som han har lärt mig, att vad det innebär att följa hans regler, älska sin näste som sig själv o hur befriande det är att förlåta folk.

 Att vända sig fullt till Jesus, att förneka sig själv, sitt gamla liv/vanor är faktiskt skit svårt, tro mig jag vet hur det är och jag lär mig fortfarande. Men när man inser att man helt enkelt inte kan leva utan Gud så är det en befrielse och svar på så många saker o man får uppleva andens frukter i stället för köttets begär.

Det står i Galatebreve kapt. 5 vers 16-26:

 16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. 17 Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, 20 avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, 21 illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.

22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. 25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. 26 Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.

Jag lever idag med en befriad och en härlig frälsad själ som inte längre bär på allt det mörka som jag hade innan eller det gamla livet som aldrig ville försvinna. Utan idag är det ljust runt omkring, jag har en plan ett liv o en glädje som jag vet bara kommer ifrån Gud. 

 Vill verkligen uppmuntra er där ute att vända er helt om till Gud istället för att stappla runt med ett halv hjärta o era djupa tankar. För jag vet att om Gud har en plan för mig så har han definitivt ett plan för er och det är så ljus!

I bibeln står det att allt som Djävulen har tagit ifrån er ska han ge tillbaka till er o inte bara en liten del utan mer än vad vi någonsin kan föreställa oss!!

 Men för att finna det o er få tag på ert nya liv så måste ni säga ja till Jesus.

Det står i Johannes 14:6 " Jag är vägen, sanningen o livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig" 

O sist Johannes 14:7, säger Jesus - " Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger."

* Hur mycket du än söker där ute som så kommer aldrig din själ finna ro, förutom om du vänder dig till den levande Guden.

Är fullt upp med att mysa ner mig i sängen och bli kry över denna attack av lite feber, smärtor i bröstet o lite ont i kroppen..weird..

Men i detta så skriver jag en ny predikan o bara sprudlar av glädje av allt som Jesus lär mig i bibeln :) samtidigt som jag lyssnar på God.tv

Så kort uppdatering är inte död eller uttråkad på bloggen utan bara fullt upp med annat :)

Vi hörs!

Kram

Så jag sov knappt ingenting i Söndags natt, mkt att tänka på. Så när jag vaknade vid fyra igen och läste min bok om profeten Jeremia och bara slappnat av så bad jag en bön att snälla gud hjälp mig idag o bara ge mig styrka, jag kommer bara att vila i din famn idag så du vet för jag orkar ingenting annat :)
Och jag kan säga att var så glad när jag kom till jobbet klockan halv åtta på morgonen och resten av dagen, bara fnittrade för all gläjde bara bubblade i mig ^^) SÅ underbart!

Och idag va det oxå bara så underbart :) 
Joggade fem km med min vän och fortsatt men träningen hemma och efter det duschat, lagat mat och tvättat. Och detta har jag inte kunnat göra på över en månad, har varit så utslagen, men har verkligen bara vänt mig till Gud o detta är vad han ger tillbaka styrkan :D

Haha WOW vilken power han har som bara fyller en med sådan kraft ^^ Alla ära till honom och för att visa det så fyller jag hela min lägenhet med lovsång och bara lovsjunger honom :D

 För alla som har en tro och behöver hjälp. vänd er full hjärtat till honom, det är svårt i början men genom att bara fortsätta så lossnar till sist den sista mur stenen och ni möter honom full hjärtat :) ^^ Så varför fråga andra om hjälp för att fixa sin själ eller sig själv när man kan luta sig mot en Gud som svarar en och som verkligen vet hur man mår på insidan. För ingen människa kan se det utifrån eller öppna upp en kropp för att se hur ens psyke är. Den bästa medicinen som finns är Jesus helande :)

I johannes kapitel 14 vers 27

" Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa."


Godnatt på er!

Kramar! ^^

Autumnflower

Så dagens film blev "Under Toscanas Sol" helt underbar film :) som fick en att förstå att det alltid finns lycka runt husknuten :)

Haha, ja hjälp säger jag bara, så mycket som händer under filmen och allt som verkar vara helt hopplöst i hennes ögon visar sig vara allt det hon hade önskat sig i slut ändan :)

 Att åka iväg från ett hopplöst liv till en resa som förändra hennes liv och tar henne till den plats där hon som

förtjänar, lycka, kärlek, vänner ja allt..

Många gånger stannar man kvar på den platsen som sårade en som mest, för man är rädd att man lämnar något viktigt  kvar om man åker. Men om man i själva verket kollar på det hela så finns det inget kvar för en, bara sårade minnen och en fortfarande grå vardag. Jag tror det är viktigt att man beger sig vidare om det inte finns barn som håller en kvar. 

Att man vågar testa sina vingar igen och beger sig, se något nytt, uppleva något nytt. 

Tillåta sig själv att vara lycklig!

Den här filmen gav mig verkligen något, att våga ta steget och att våga låta lycka komma in ens liv. Och att våga få vara en kvinna. Denna karaktären och ens berättelse är något stort. 

Något som de sa under filmen hela tiden var:

"Vad som än händer.. förlora inte barnasinnet, det är det allra viktigaste"

Och från film Cabiria:

"Minns du på slutet när ännu en man övergett henne..och hon tror hennes liv är slut..Då ser hon några barn som stojar och stimmar på gatan,..och innan hon vet ordet av, så ler hon igen.."

Så vad som än händer.. förlora inte barnasinnet, det är det allra viktigaste, det är aldrig försent..

Någon mer som påminner om denna kvinna är huvudrollen i Men in trees, Marin First :)

Låter mig sitta i soffan med skjortan på och lyssna till Josh Groban som spelar sina låtar på Spotify.

Tankar flödar samtidigt som de inte gör det, knappt att man inte få fram orden.

Vet bara att jag måste skärpa mig och fördjupa mig i mig själv och låta stillheten ta mig..Ta en promenad i naturen och låta göra sin sak och låta orden få flöda fritt med pappret som skriver på det söndriga pappret. Lyssna på musiken som tar mig till en ens plats och låta tystheten få bli en frihet och inte ett panikslag.

Helt enkelt låta mig själv få vara ifred och acceptera att det är okej, att jag inte behövs längre..Utan ha fått tiden för mig själv nu..

Svårt är det att hamna i det, för om man skulle vara i det så kanske man skulle bege sig oxå någonstans åka iväg med sig själv över en helg och se något nytt. Men blir kvar här och gömmer mig i skogen för att inte synas.

Jag går och förblir skogstrollet som jag en gång innan var. 

Jag trodde en gång på kärleken och jag trodde en gång att jag skulle stanna här och börja mitt nya liv..rota mig helt enkelt..Men det blev tyvärr inte så..sitter istället med mitt hjärta och väntar på nästa tåg som ska ta mig vidare, nästa flytt som med så många andra flyttar..Ta mig bort ifrån det jag en gång trodde va min nya start, min framtid..

Många tror att jag är deprimerad, men jag vill svara att så inte är fallet. Har bara en väldigt djup själ som så många andra av mina närmaste har. Jag påminner så mycket om två personer att jag undrar ibland hur mitt liv kommer att sluta.

Så länge i väntan, är det bara andningen som är fokusen och inte göra nånting, bara vara och vara för mig själv. Finns ingen plats det bara flyter på och mina flyttfåglar gör sig redo till nästa resa.

Så mina älskade vänner där ute, jag är ledsen men jag kan inte länge vistas på samma sätt som jag en gång innan gjorde. Ber er att lita på mig istället att jag har det bra, jag klarar det. Detta är en sak som är mellan mig o Gud.

Har en gång bett om en stund och den är nu inne..så va inte oroliga låt mig bara få gå..jag har aldrig varit den som har rotat mig eller låtit mig stanna kvar, jag har alltid varit en vandrande själ o kommer alltid att förbli..

Ps 23

Det som gör mig gladast när jag kliver in i min lägenhet är att se mina gröna växter hur de växer och blir vackra :) att de helt enkelt vill blomma ut i min närvaro :) för när jag bodde hemma så dog de hela tiden..

Att se vackra ting är nog det som piggar upp ens själ mest och gör en lugn inombords. Tog ut cyklen på en runda för första gången på länge (mkt pga av att jag skulle åka o handla) och njöt av hur vinden omslöt en och hur det kändes hur man bara flög eller hur man nu ska förklara det, men man slapp anstränga sig, bara låta benen spinna på i lugn o ro och låta hjulen rulla. Så befriande :)

Stannade till vid stadskyrkans kyrkogård och gick in, det var mäktigt, för det var så lugnt, ingen som sprang runt omkring utan bara lugn o ro. Det var så länge sen man hade den känslan när man gick in på kyrkogården.

Men största var nog kyrkan som grep tag i mig, hur vacker den verkligen var och hur den utstrålar tro och Guds hus. Jag har aldrig känt så men det är ju huset som Gud bor i, det är så mäktigt för det är just dit människor går för att fråga om Gud verkligen finns och om det finns någon mening med livet?

Nu menar jag inte att Gud inte bor i andra kyrkor, utan för mig var det en stund av förundran. Eftersom jag inte har haft respekt för svenska kyrkan utan bara vänt dem ryggen. Men idag förstår jag allt. Och varje gång jag ser kyrkan så känner jag en sådan kärlek till Gud.

I min förundran och stillhet så hörde jag viskningen Paulus..gång på gång namnet Paulus och jag tänkte ja det var väl han Gud valde ut som skulle vara den som byggde upp församlingarna, men när jag kollade i bibeln nu så visade det sig att i Matteus 16:16-19 16 Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son." 17 Jesus sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. 18 Jag säger dig: Du är Petrus*, och på denna klippa* skall jag bygga min församling, och helvetets* portar skall inte få makt över den. 19 Jag skall ge dig himmelrikets nycklar* Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen."

Ja att det var Simon Petrus som var den som Gud hade valt ut men vem var nu Paulus och jag kollade i bibelns register och jag fann i Apost. kapitel 13 och framåt om man läser om honom att han var en missionär/ predikant/lärljunge som åkte runt och spred runt evangeliet. 

För många låter detta konstigt, men jag tror att Gud kan visa eller uppenbara på olika sett, vilken plan han har för var och en och att jag just fick min uppenbarad. Jag kände nämligen igen mig i Paulus.

Kanske inte att jag ska åka runt och sprida evangeliet det vet jag inte, men att det var ännu ett steg och förståelse varför jag ska bege mig till Stockholm för att gå bibelskola i höst, för att lära mig Guds ord. För Paulus undervisades  innan han begav sig ut.

Jag och många andra människor gör många olika saker som vi inte förstår oss på egentligen, mycket pga att vi inte har fått det bekräftat av Gud att det är vår kallelse. 

Jag studerar nämligen mycket bibeln och snappar upp en hel del och kan sitta och skriva ihop en del texter, många kallar det en predikan. Andra dansar eller sjunger eller är duktiga på att dela guds ord med folk runt omkring (små predika lite). 

Men vi tar det inte på allvar och använder oss inte av det i stora helheten. 

Jag önskar att vi började göra det, varför gömma det vi känner att vi har fått, varför vara oroliga och skygga när vi kan fråga Gud om det är det han vill att vi ska göra. Varför stanna när vi kan blomstra? Varför låta en växt sluta växa när vi kan göra så att det förökar sig och gör sig ännu större och ännu mer användbar. Varför låta något sluta växa och få vara på en vanlig nivå?

Gud jag kan inte helt svaret på detta hur vi verkligen ska börja men jag vet när jag vänder mig till dig så kommer du att ge mig ditt svar, så jag ber dig att du visar mig och många fler vilken vår kallelse är i våra liv eller under en period i våra liv. Även i en liten ålder istället för i en fullvuxens ålder. Visa oss och hjälp oss att växa. Amen

Jag har ett minne av när min farfar ifrån Polen tog med mig ibland på cykelrundor.

Han hade nämligen en cykelkorg som man kunde sitta i och som var gjorde att man blickade framåt istället för att man kollade på honom. En härlig o bekväm cykelkorg, kommer ihåg hur man satt där som i en vanlig bebisgunga och dinglade med benen.

Iaf, en runda kommer jag ihåg som starkast var när vi efter mkt hälsande på grannar och bekanta cyklade emot tågrälsen ( detta var alltså ute på landet i en liten by) och där det var fullt med Vallmoblommor. Jag kommer ihåg hur jag tjöt av lycka och bara lyste av glädje, för jag tyckte det va så vackert med alla dess blommor.

Minnet av hur fascinerad man var när man kände på blomman som visade sig vara så skör när man bara nuddade bladen, men så stark när vinden blåste på dem. Har gjort ett starkt intryck på mig.

Efter den sommaren letade jag som en toking efter sådana blommor och tillslut fann jag en vit klänning med vallmo på.

Tyvärr passade den mig verkligen inte, men jag kom ihåg att jag var stolt när jag ställde mig på scenen den dagen i skolan och sjöng en låt. 

 Jag har inte alltid kommit ihåg vad detta betydde för mig förens nu idag, för många år senare.

Att den blomman är symbolik på styrka (iaf i mina ögon) att man kan vara skör o svag o samtidigt vara stark. Och att det är tillåtet att vara båda.

 För mig har det inte alltid varit självklart, att låta sig vara skör och svag, men det var något som Jesus påminnde mig nu om efter att jag drömde flera hemska mardrömmar inatt. Om det förflutna jag har gått igenom för 1 år sen. 

Så för alla er som är där ute som kämpar igenom tuffa situationer som relationer och vardagsproblem, så har man rätt att få vara skör, att släppa taget ibland och låta någon annan få göra jobbet istället. Det är nämligen viktigt att ha någon person nära som håller upp en och bygger upp en när man är som svagast och trycker inte ner en istället när man väl ger upp.

Idag har jag ingen kontakt med den personen eller min farfar men jag vet att båda minnena kommer finnas för evigt hos mig och kommer att påminna mig om vad som är viktigast i livet. Dock kommer farfar att vara det största minnet.

Så tack Jesus för att du visade mig detta minnet som jag så länge sedan hade glömt men som var så viktigt för mig.

O för alla mina vänner där ute, please ger mig inte en vallmo blomma i framtiden nu..utan de passar bäst ute i sin egen natur och i sitt minne där istället för i min trädgård eller i en vas.

Jeremia kapitel 29

11 Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp. 12 Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er. 13 Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta. 14 Ty jag skall låta er finna mig, säger HERREN. Jag skall göra slut på er fångenskap och samla er från alla de folk och alla de orter dit jag har drivit bort er, säger HERREN. Jag skall låta er komma tillbaka till den plats från vilken jag förde er bort som fångar.

MItt levebröd som får en att gå vidare utan att stanna o när man väl stannar så blöder hjärtat. 

Jag kan på ett sett känna den ångesten o vilsheten som judarna kände när de fördes bort ifrån sin stad Jeriko.

Men en känsla om hopp när man får höra dessa ord från Gud.

Även om det är mörkt och svårt och inte särskilt lätt där de var så visste de att de skulle bli räddade ifrån platsen, precis som de blev räddade ifrån Egypten. 

Gud ber dem tidigare att de ska ta en bit jord och föröka sig och fortsätta leva, tills den dag då Gud räddar dem.

Alltså Gud vill inte att man ska sluta leva när man kommer i svårigheter, ge upp nej utan fortsätta gå i gyttjan tills man kommer upp till stadig mark igen.

Jag själv har fått dessa orden men på ett annat sätt, jag sitter nämligen på en ort och försöker kämpa igenom det liv jag lever i nu. En fånge i sig själv har man blivit. Men Gud har sett mig och talat till mig att jag ska vidare mot en utbildning och där får hitta det som jag söker, min identitet och mitt livsarbete i den kallelse som jag har.

Och detta ska hända inom några månader.

Så det är mitt hopp, att veta att jag inte är ensam o att Gud ser vad jag egentligen går igenom som ingen annan ser eller förstår. O att tanken inte är att jag ska leva i det i resten av mitt liv.

För jag är så rädd att jag alltid kommer att vara sådan här. Leva i ångest.